Oh my god, tror aldrig att jag har haft en mer deprimerande dag. Jag vaknade upp för att gå till skolan som jag har sett fram emot eftersom jag dagen innan hade varit hemma för att jag var sjuk. Så såg fram emot att träffa alla igen.

Men när jag kommer till skolan så ropar rektorn ut i ett meddelande att han vill samla alla i aulan för att han hade något viktigt att berätta. Så alla sitter därinne, glada och ser fram emot den 5 dagars långa helgen som nu väntade oss. Så börjar plötsligt rektorn att gråta och då berättar han att min language arts techer och baskettränare Mr Dowdy dog för en timma sedan på grund av en hjärtattack.
Han var bara runt 50 år och har tre barn som går på skolan. Så under ca 10 minuter satt hela skolan som i chocktillstånd, utan att få fram någon att säga.
 
Eftersom jag bor i en liten stad så känner nästan alla varandra, skolan är som en stor familj, vilket gjorde att alla gick runt så depremerande och ledsna hela dan. Vi gjorde inget på någon av lektionerna, lärarna sa att vi fick göra lite vad vi ville, sitta och prata, spela spel, några åkte till och med hem för att de blev för mycket för dem.
 Visst, jag har inte känt honom mer än 5 månader men det är så annorlunda på skolan här till rudbeck, här tar lärarana mer tid att lära känna eleverna för att det är färre elever på skolan och för att de är intresserade.
Det var svårt att inte gråta när en kompis som sitter bredvid en sitter och gråter eller när en kille på skolan skrev en sång till Mr Dowdy under dagen som han sedan spelade på gitarr och sjöng inför skolan.
 Hela staden var där för att stötta varandra idag, vi hade till och med personer som kom till skolan som man kunde prata med och som höll koll på att alla mådde lite bättre.
Dagen avslutades dock bra, med en trevlig cermoni i kyrkan som prästen hade fixat extra för honom, då man fick tända ljus och sätta upp i kyrkan och bara umgås och äta mat tillsammans. Tror alla mådde lite bättre efter det :).

Rest in Peace Mr Dowdy, you will always be in our thoughts!